Det hierarkiska perspektivet (ibland kallat "symboliskt" även om hela representationen i perspektiv går genom symbolisering) är representationen av det grafiska perspektivet där karaktärerna har en dimension som varierar beroende på deras betydelse. Hierarkisk proportion är en teknik som används inom konst, mestadels inom skulptur och måleri, där konstnären använder onaturliga proportioner eller skala för att skildra figurernas relativa betydelse i konstverket.
Perspektiv (av latin perspicere, "se igenom") är inom konst och arkitektur ett system för att avbilda tredimensionella föremål på en tvådimensionell yta. Ett perspektiv kan jämföras med en målad vertikal yta placerad mellan betraktarens synvinkel och motivet. Om perspektivbilden är gjord på rätt sätt kommer betraktaren inte att kunna se skillnaden, oavsett om ytan är där eller inte. Karakteristiskt för perspektivbilder är:
Rätta vinklar (i verkligheten) förvandlas vanligtvis till sneda vinklar i perspektiv.
Parallella linjer (i verkligheten) blir linjer som möts vid en mötespunkt i perspektiv (t.ex. på horisontlinjen).
Längder som är lika stora (i verkligheten) visas med olika storlekar i perspektiv på grund av förkortning och olika avstånd.
Det används främst i målningen av det forntida Egypten, till exempel i egyptisk tid, skulle människor med högre status ibland ritas eller skulpteras större än de med lägre status. Under den mörka medeltiden hade människor med mer status större proportioner än livegna. Under medeltiden och bysantinska, under renässansen började bilder av människokroppen att förändras, eftersom proportioner användes för att skildra verkligheten som en konstnär tolkade. Hierarkiskt perspektiv har gradvis övergetts under renässansen (sedan de italienska primitiven) där karaktärerna redan under inflytande av humanismen började anta en storlek som bara var relaterad till djupet av den västerländska skolans synvinkel, sade centrerad monofokal. Flera målare var mästare i teorin om det nya perspektivet (som Piero della Francesca) och fortsatte att praktisera det i stiliserade verk som användes under medeltiden.
Användningen av figurer av en dimension i förhållande till deras hierarkiska position ska inte förväxlas med frånvaron av teknisk och konstnärlig kunskap som observeras i naiv konst eller i barnkonst.
Historia
Redan närvarande i egyptisk konst och i den romerska konstens plebejiska anda, finns de redan i relieferna av Konstantins båge, där suveränen är större än undersåtar, och ännu tydligare i den teodosiska eran, till exempel i Dado. di Teodosio. De hierarkiska proportionerna var inte bara kopplade till figurernas storlek, utan också till de enskilda delarna av kroppen: huvudet, till exempel förnuftets säte, kunde förstoras jämfört med resten.
Efter att ha gått samman med bysantinsk konst, anpassade de sig särskilt väl till kristen stilisering, med aktning av sekundära ämnen till Jesu majestät och Jungfrun. Typiskt är underdimensioneringen av sekundära figurer, såsom änglar, som blir mycket stark för jordiska figurer, såsom mecenatens, när de representeras.
Denna konvention upprätthölls i århundraden, sträckte sig fram till senmedeltiden och sträckte sig, på olika nivåer, till renässansen och därefter. Gradvis, med humanismen, återupptäckte den mänskliga gestalten naturalismen i proportioner, synlig i den progressiva utvidgningen av beskyddarnas gestalter med avseende på de viktigaste heliga ämnena. Enrico Scrovegni målades av Giotto i Padua av nästan naturlig storlek, liksom de två huvudmännen i Pietà of Giottino, men det var först med Masaccio och hans treenighet som de hierarkiska proportionerna sattes åt sidan.
De höll längre i perifera områden, såsom Nordeuropa: Dürer, i verk som Paumgartner-altaret (ca 1496-1504), målade fortfarande små figurer av mecenater, i enlighet med traditionen.
Perspektiv historiskt
Redan i gamla tider fanns intresse för perspektivskildring, och exempel på detta kan fortfarande ses i form av väggmålningar i Pompeji, där det finns exempel på perspektivillusion av målade fönster med avlägsna vyer. Under medeltiden var intresset för korrekt perspektivbildspråk ganska begränsat (se bild), men med renässansens vetenskapliga förhållningssätt till omvärlden accelererade utvecklingen och reglerna för korrekt perspektivbildspråk utvecklades och spreds som en konstnärlig disciplin. till en början särskilt i renässansens Italien (Filippo Brunelleschi, Leon Battista Alberti). Den tyske renässansmålaren Albrecht Dürer presenterade ungefär samtidigt i en serie undervisningsträsnitt de grundläggande principerna för det linjära perspektivet samt några praktiska arrangemang för användningen av korrekt perspektivavbildning.
Rumslig bild
Syftet med rumsliga bilder är att bilda en visuell tredimensionell föreställning om det avbildade som kommer så nära verkligheten som möjligt. Innan fotografiets uppfinning var perspektivkonstruktion det enda sättet det kunde göras på. Den ultimata illusionen uppnås när korrekt konstruerat linjärt perspektiv kombineras med skickligt applicerat luftperspektiv och färgperspektiv. På 1700-talet skapades manuella kameror som gjorde det möjligt att rita mycket exakt i naturens perspektiv och tidigare var principen om Camera obscura känd. Om skildringen är väldigt verklighetstrogen är det Trompe l’oeil, mängden av syn. Detta användes bland annat flitigt i barocken för att skapa illusionen av valv högt över kyrkornas fysiska tak och användes redan i gamla tider för att skapa illusionen av obefintliga fönster med imaginära vyer bakom (Pompeii). Danska guldålderskonstnärer som CW Eckersberg och Christen Købke var drivna perspektiv.
Perspektivteckning var tidigare en krävande disciplin som undervisades i konstskolor och tekniska skolor över hela världen. Idag har datorer tagit över det mesta av detta mödosamma arbete, och de kan användas för 3D-animationer. Realistiska skuggeffekter med skuggor, självskuggor och reflektorer är också möjliga att skapa med hjälp av ”ray-tracing”, som fungerar utan ansträngning med varierande grad av transparens.
Linjärt perspektiv
All perspektivrepresentation förutsätter tanken på (imaginära) rätlinjiga se-strålar som passerar genom motivets synliga punkter och skär ett (imaginärt) bildplan i punkter som tillsammans bildar bilden. För en verklighetstrogen effekt appliceras skuggor som reflekterar en tänkt ljuskälla, möjligen solen, som befinner sig i en viss vinkel mot motivet.
Central projektion
Den typ av perspektiv som mest påminner om modern fotografisk reproduktion är baserat på den geometriska disciplinen central projektion. Här är den teoretiska utgångspunkten att motivets se-strålar alla möts i ett tänkt ögonblick, det har en helt fixerad position i förhållande till. Om den exakta positionen för motivets punkter är känd i höjd, djup och i sidled, kan den korrekta positionen för de enskilda pixlarna på bildplanet konstrueras med väldefinierade metoder. När den färdiga bilden betraktas med ett öga placerat i pixelns läge framför bildplanet erhålls en naturalistisk djupeffekt, helt som när man tittar på ett större fotografi på rätt avstånd från fotografiets fokus.
X-perspektiv
Tekniken i X-perspective bygger på att många motiv som byggnader och bruksföremål beskrivs i projektioner som är vinkelräta mot varandra och delvis har symmetriaxlar som följer de tre huvudriktningarna: en horisontell riktning, en vertikal riktning och en djupriktning.
I X-perspektiv är den vertikala riktningen parallell med bildplanet, medan den horisontella riktningen och djupriktningen är mer eller mindre skeva i förhållande till bildplanets horisontella riktning. I bilden blir det då så att motivets alla horisontella linjer kommer att mötas i en flyktpunkt vid horisonten, precis som alla linjer i motivet som går på djupet i bilden kommer att mötas i en annan flyktpunkt i horisonten en bit från den första flyktpunkten.
Frontperspektiv
Frontperspektiv skiljer sig från X-perspektiv genom att det bara finns en försvinnande punkt som är identisk med bildens fokuspunkt. Både de horisontella och vertikala linjerna i motivet förblir alltså horisontella respektive vertikala i bilden. Endast de av motivets rader som går på djupet är avbildade så att deras förlängningar alla möts vid en försvinnande punkt. Det är från forna tider denna perspektiviska skildringsform som har använts mest, bland annat av renässansens mästare och varit dominerande i arkitektoniska sammanhang.
Fågelperspektiv
Fågelperspektivet har en hög horisontlinje, nämligen i betraktarens ögonhöjd, vilket ger intrycket av att sväva högt över motivet.
Fröperspektiv
Grodperspektiv, även kallat fiskperspektiv, är motsatsen till fågelperspektiv och har en låg vinkel. Som ett resultat kommer horisontlinjen och eventuella försvinnande punkter att ligga lågt i bilden.
Parallell projektion
Parallellprojektion kännetecknas av att inget försvinner. De avbildade objekten avbildas alltså i lika stora storlekar, oavsett om de är nära eller långt borta. Denna form av skildring är mindre fotografiskt realistisk, men lämpar sig för många dekorativa och praktiska ändamål. Till exempel, med den här metoden kan du göra illustrativa upprättstående kort. Metoden har använts på bland annat gamla franska och persiska miniatyrer och har använts flitigt i dataspel tidigare.
Isometri
Inom isometri mäts de tre rumsliga riktningarna längs tre axlar med en inbördes vinkel på 120 o mellan varandra, varav vertikalen ritas vertikalt på bildplanet. Skalan längs var och en av de tre riktningarna är densamma, och sammantaget är denna form av skildring mycket lätt att konstruera när de faktiska dimensionerna av motivet är kända. Metoden är särskilt användbar i samband med tekniska illustrationer, monteringsanvisningar i samband med knock-down möbler, samt till exempel för framställning av sprängskiss, röntgenbilder, snittbilder av olika maskiner och apparater m.m. .
Axonometri
Axonometri skiljer sig från isometri genom att vinklarna mellan de tre huvudriktningarna är valfria. Detsamma gäller skalförhållandena längs de tre axlarna. Det är denna form av skildring som används för upprättstående kort. Här är de två horisontella huvudriktningarna vinkelräta mot varandra, medan den vertikala riktningen fortsätter att ritas vertikalt i bilden. Genom att använda olika horisontella huvudriktningar kan samma bild användas för att avbilda olika rektangulära byggnader som är placerade i vinkel mot varandra.
Luftperspektiv
Luftperspektivet bygger på det faktum att borttagning av föremål på grund av luftens dis verkar svagare dragna än föremål som ses på nära håll. Genom att simulera detta i en bild kan en viss djupeffekt uppnås, som inte har något med motivets linjeförlopp att göra, och på så sätt skildra avståndet mellan berg, skogar och liknande landskapselement på ett övertygande sätt. Att ta bort föremål tenderar också att verka coolare och mer färgtonade än föremål som ses i närheten. Avlägset belägna berg nära havsytan kan till och med vara svåra att skilja från molnformationer och sticker ut endast något från himlens blågrå bakgrund. Luftperspektiv består med andra ord av att efterlikna denna effekt för att skapa djup i bilden. Det är också det enda tillgängliga alternativet för att skapa djupeffekter där det inte finns några perspektivlinjer,
Termen flygperspektiv uppfanns under renässansen av Leonardo da Vinci, men perspektivet användes även av antika romerska målare. På Leonardo da Vincis tid var effekten ofta överdriven med en onaturlig blå bakgrund, och generellt sett har flygperspektivet på senare tid använts på ett mycket mer diskret och därmed verklighetstroget sätt (se t.ex. Købkes bild av Freriksborgs slott) ..
Meningsperspektiv
Meningsperspektiv är en form av perspektiv som främst används inom medeltida måleri och även känd i egyptiska framställningar, där överordnade och större gudar framställdes som större än underordnade.
Meningsperspektiv handlar om att skaffa människor i en bild som varierar i storlek beroende på innebörden i en given hierarki. Till exempel. man ser ofta att Jesus görs mycket stor, medan figurer bredvid honom återges i mycket mindre skala.
Frontperspektivet, som till viss del användes redan under antiken, glömdes åter bort under medeltiden och gav istället plats åt meningsperspektivet. Tanken på rymd gick förlorad, och återkom inte förrän på renässansen. Istället avbildades figurer och personer i förhållande till deras betydelse, så att till exempel helgon ritades stora och mitt i bilden, medan verkets välgörare gjordes mindre vid sin sida, utan att ta hänsyn till rumsliga proportioner. .
Skildringar i meningsperspektiv kan ofta ses i naivitet och i barnteckningar.
Dela med sig:TwitterFacebookGoogle+